Tillbaka på riktigt.
Hej!
Har fått ett infall nu i att jag verkligen ska FÖRSÖKA få tid och ork att blogga lite, för jag tror att jag behöver det.
Insåg att jag inte bloggat på över ett år, så tar en kort resume av vad som hänt..
Milton har nu hunnit bli 20 månader. Han är en skithärlig pojke med så mycket bus i sig. Han blev även stolt storebror till Vincent som föddes den 12e februari 2011. 2 dagar innan bf :)
Jag kommer ihåg skräcken, glädjen, kicken och alla känslor som bara välde i mig när graviditets testet visade plus.
Visst hade jag annat något faktiskt flera dagar innan jag ens skulle ha fått mensen. Och jag pratade med Magnus om det. Vi satt där och räkna, räkna och räkna och kom fram till att.. nej, det KAN inte vara något. Det skulle varit helt fel tid i månaden osv osv. Dagarna gick, och samma dag då mensen egentligen skulle kommit så stack jag och köpte ett test lite sådär i smyg. Jag ville inte göra någon stor grej utav det. Väl hemma så somnade Milton, då ca 5 månader gammal och jag tog tillfället i akt att gå in och ta testet. Jag la det på handfatet, såg att de började blinka och gick ut några minuter. Jag satt vid köksbordet, samlade mod till mig att gå in och kolla... GRAVID - 4 veckor!
Hjärtat började rusa, hjälpklappning... jag visste inte vad jag skulle ta vägen riktigt. Jag var livrädd, men glad. Skulle jag verkligen klara av en till graviditet såhär tätt inpå? hur skulle alla reagera? Skulle min panikånget hindra mig från att ta mig igen det? skulle jag ta bort det? - aldrig. Det hade jag redan bestämt mig för. Milton är de absolut bästa som hänt mig, och jag skulle aldrig någonsin kunna ta bort något som ger sådan ENORM kärlek. Det skulle jag inte kunna leva med. Jag kastade mig på telefonen, hjärtat trodde jag skulle hoppa ut i bröstkorgen på mig. Jag ringde Heidi och bara skrek, och hon skrek. hon fatttade direkt. det är helt sjukt vilket stort inflyttande den människan har på mig, hur man kan veta något innan man sagt de, hur man kan läsa av och förstå utan att veta. Det roliga i de hela var att hon hade ringt mig ca 2 veckor innan och berättat att hon var gravid, och vi hade skojat om hur kul de skulle vara att gå igenomn graviditeter samtidigt, och låta våra barn växa ihop och förhoppningvis få den relationen vi har. Och nu var d everkeligen på riktigt. VI SKULLE HA BARN SAMTIDIGT! Helt sinnes..
När magnus kom hit efter jobbet, så.. satt jag och Milton vid bordet. Och jag gick o hämtade testet, la det på köksbordet framför honom och sa "Grattis". Jag tror han blev rätt ställd, samtidigt berättade jag att det här barnet ska vi ha. Och när chocken hade lagt sig för honom så var han helt med på noterna. Graviditeten flöt på, det kändes som det gick mycket fortare än med Milton.. förmodligen för att man bara "flöt med". Man hade ju milton hela tiden och la all sin tid på honom så man hann inte riktigt med att tänka på graviditen mer än att jag spydde de första veckorna och att kläderna blev för små :) I vecka 28 höll jag på att föda för tidigt. Jag fick kraftiga värkar och vi åkte i il fart in till sjukhuset.. eller nåja, Magnus tankade inte bilen innan mitt i all stress.. vilket resulterade i att vi fick bensinstopp på motorvägen. Kändes verkligen som en film, sånt får bara INTE hända. Fanns inga andra val än att ambulansen kom med prio ett, de fick stoppa upp värkarbetet och jag blev sjukskriven med strika regler om att inte anstränga mig och att ligga så mkt som bara möjligt. De hade hellst velat lägga in mig.. men jag tycker att de är jobbigt med sjukhus, så jag vädjade om att få vila hemma. Och jag tog mig igenom den graviditeten med.
Den 12 februari (beräknat den 14e feb) så vaknade jag av att de började rinna lite när jag reste mig från sängen. Fan tänkte jag, kissade jag på mig nu?? men jag fattade rätt snabbt att nej, nu är de nog dags! Jag väckte Magnus och sa agtt jag trodde de var på G, och mina värkar startade väldigt snabbt därefter. Och jag mitt smarthuve fick för mig att jag var tvungen att duscha innan jag skulle föda barn.. så jag stod där i duschen med straka värkar och duschade håret osv, fönade håret, plattade håret och pausade under de starkaste värkarna genom att luta mig över handfatet. Sen sminkade jag mig, borstade tänderna och sedan kom vi väg. Bilresan in trodde jag nästan att han skulle komma ut, för jag hade enorma värkar. Väl inne så möttes vi av en barnmorska som verkligen frågade om det var dags? Jag tror det sa jag. Och vi fick ett rum och de undersökte mig. "Du är öppen 9 cm, vill du börja krysta?" NEJ FÖR I HELVETE, JAG VILL HA BEDÖVNING" vilket var på tok försent, bebisen var påväg. Nån minut senare gick vattnet. Jag fick panik över att jag skulle behöva föda de här barnet utan bedövning.. men de gick det med. ca 2 timmar efter att jag vaknat hemma o känt av de där första lilla tecknet, så föddes våran fina älskade son Vincent Erik Göran! <3 Vi åkte hem samma dag, och livet som tvåbarns familj tog sin början.
I början var de väldigt tufft. Magnus hade precis bytt jobb och kunde inte vara hemma med oss mer än en dag. Det var skitjobbigt, jag kände mig så fruktansvärt ensam, och pressen över att jag måste ta mig igenom detta var så jobbig. För jag visste inte hur jag skulle göra det. Men dagarna flöt på, min svärmor kom ut då och då o hjälpte mig att ta hand om Milton. Det är jag evigt tacksam för. Vicent hade kolik de första månaderna med, vilker resulterade i att han konstant bara skrek, och sömnen... den var borta. Man var ett vrak!
NU, är Vincent ett halvår. Vi har fått bra rutiner och koliken är borta sen ca 2 månader tillbaka. Det är ett helt annat liv. Jag älskar livet som tvåbarnsmamma, samtidigt kan de ju såklart kännas ensamt eftersom de är jag och barnen hela dagarna eftersom Magnus jobbar så mycket. Men jag trivs, och jag skulle inte byta ut det mot något. Jag får vara med och uppleva allt, se varje steg, utveckling och leende., Jag får finnas där och trösta, ta hand om och dela den galna glädjen som man bara kan göra genom sina barn. Jag visste inte att man kunde känna såhär starkt för sina barn.. visst hade folk berättat om det.. men att UPPLEVA det är något fantastiskt. Att få barn är de bästa som hänt mig. Dom är de finaste som finns, och min familj gör livet värt att leva. Jag älskar er så mycket!
Nu, ska jag borsta tänderna och gå med Vincent till öppna förskolan! :)
Har fått ett infall nu i att jag verkligen ska FÖRSÖKA få tid och ork att blogga lite, för jag tror att jag behöver det.
Insåg att jag inte bloggat på över ett år, så tar en kort resume av vad som hänt..
Milton har nu hunnit bli 20 månader. Han är en skithärlig pojke med så mycket bus i sig. Han blev även stolt storebror till Vincent som föddes den 12e februari 2011. 2 dagar innan bf :)
Jag kommer ihåg skräcken, glädjen, kicken och alla känslor som bara välde i mig när graviditets testet visade plus.
Visst hade jag annat något faktiskt flera dagar innan jag ens skulle ha fått mensen. Och jag pratade med Magnus om det. Vi satt där och räkna, räkna och räkna och kom fram till att.. nej, det KAN inte vara något. Det skulle varit helt fel tid i månaden osv osv. Dagarna gick, och samma dag då mensen egentligen skulle kommit så stack jag och köpte ett test lite sådär i smyg. Jag ville inte göra någon stor grej utav det. Väl hemma så somnade Milton, då ca 5 månader gammal och jag tog tillfället i akt att gå in och ta testet. Jag la det på handfatet, såg att de började blinka och gick ut några minuter. Jag satt vid köksbordet, samlade mod till mig att gå in och kolla... GRAVID - 4 veckor!
Hjärtat började rusa, hjälpklappning... jag visste inte vad jag skulle ta vägen riktigt. Jag var livrädd, men glad. Skulle jag verkligen klara av en till graviditet såhär tätt inpå? hur skulle alla reagera? Skulle min panikånget hindra mig från att ta mig igen det? skulle jag ta bort det? - aldrig. Det hade jag redan bestämt mig för. Milton är de absolut bästa som hänt mig, och jag skulle aldrig någonsin kunna ta bort något som ger sådan ENORM kärlek. Det skulle jag inte kunna leva med. Jag kastade mig på telefonen, hjärtat trodde jag skulle hoppa ut i bröstkorgen på mig. Jag ringde Heidi och bara skrek, och hon skrek. hon fatttade direkt. det är helt sjukt vilket stort inflyttande den människan har på mig, hur man kan veta något innan man sagt de, hur man kan läsa av och förstå utan att veta. Det roliga i de hela var att hon hade ringt mig ca 2 veckor innan och berättat att hon var gravid, och vi hade skojat om hur kul de skulle vara att gå igenomn graviditeter samtidigt, och låta våra barn växa ihop och förhoppningvis få den relationen vi har. Och nu var d everkeligen på riktigt. VI SKULLE HA BARN SAMTIDIGT! Helt sinnes..
När magnus kom hit efter jobbet, så.. satt jag och Milton vid bordet. Och jag gick o hämtade testet, la det på köksbordet framför honom och sa "Grattis". Jag tror han blev rätt ställd, samtidigt berättade jag att det här barnet ska vi ha. Och när chocken hade lagt sig för honom så var han helt med på noterna. Graviditeten flöt på, det kändes som det gick mycket fortare än med Milton.. förmodligen för att man bara "flöt med". Man hade ju milton hela tiden och la all sin tid på honom så man hann inte riktigt med att tänka på graviditen mer än att jag spydde de första veckorna och att kläderna blev för små :) I vecka 28 höll jag på att föda för tidigt. Jag fick kraftiga värkar och vi åkte i il fart in till sjukhuset.. eller nåja, Magnus tankade inte bilen innan mitt i all stress.. vilket resulterade i att vi fick bensinstopp på motorvägen. Kändes verkligen som en film, sånt får bara INTE hända. Fanns inga andra val än att ambulansen kom med prio ett, de fick stoppa upp värkarbetet och jag blev sjukskriven med strika regler om att inte anstränga mig och att ligga så mkt som bara möjligt. De hade hellst velat lägga in mig.. men jag tycker att de är jobbigt med sjukhus, så jag vädjade om att få vila hemma. Och jag tog mig igenom den graviditeten med.
Den 12 februari (beräknat den 14e feb) så vaknade jag av att de började rinna lite när jag reste mig från sängen. Fan tänkte jag, kissade jag på mig nu?? men jag fattade rätt snabbt att nej, nu är de nog dags! Jag väckte Magnus och sa agtt jag trodde de var på G, och mina värkar startade väldigt snabbt därefter. Och jag mitt smarthuve fick för mig att jag var tvungen att duscha innan jag skulle föda barn.. så jag stod där i duschen med straka värkar och duschade håret osv, fönade håret, plattade håret och pausade under de starkaste värkarna genom att luta mig över handfatet. Sen sminkade jag mig, borstade tänderna och sedan kom vi väg. Bilresan in trodde jag nästan att han skulle komma ut, för jag hade enorma värkar. Väl inne så möttes vi av en barnmorska som verkligen frågade om det var dags? Jag tror det sa jag. Och vi fick ett rum och de undersökte mig. "Du är öppen 9 cm, vill du börja krysta?" NEJ FÖR I HELVETE, JAG VILL HA BEDÖVNING" vilket var på tok försent, bebisen var påväg. Nån minut senare gick vattnet. Jag fick panik över att jag skulle behöva föda de här barnet utan bedövning.. men de gick det med. ca 2 timmar efter att jag vaknat hemma o känt av de där första lilla tecknet, så föddes våran fina älskade son Vincent Erik Göran! <3 Vi åkte hem samma dag, och livet som tvåbarns familj tog sin början.
I början var de väldigt tufft. Magnus hade precis bytt jobb och kunde inte vara hemma med oss mer än en dag. Det var skitjobbigt, jag kände mig så fruktansvärt ensam, och pressen över att jag måste ta mig igenom detta var så jobbig. För jag visste inte hur jag skulle göra det. Men dagarna flöt på, min svärmor kom ut då och då o hjälpte mig att ta hand om Milton. Det är jag evigt tacksam för. Vicent hade kolik de första månaderna med, vilker resulterade i att han konstant bara skrek, och sömnen... den var borta. Man var ett vrak!
NU, är Vincent ett halvår. Vi har fått bra rutiner och koliken är borta sen ca 2 månader tillbaka. Det är ett helt annat liv. Jag älskar livet som tvåbarnsmamma, samtidigt kan de ju såklart kännas ensamt eftersom de är jag och barnen hela dagarna eftersom Magnus jobbar så mycket. Men jag trivs, och jag skulle inte byta ut det mot något. Jag får vara med och uppleva allt, se varje steg, utveckling och leende., Jag får finnas där och trösta, ta hand om och dela den galna glädjen som man bara kan göra genom sina barn. Jag visste inte att man kunde känna såhär starkt för sina barn.. visst hade folk berättat om det.. men att UPPLEVA det är något fantastiskt. Att få barn är de bästa som hänt mig. Dom är de finaste som finns, och min familj gör livet värt att leva. Jag älskar er så mycket!
Nu, ska jag borsta tänderna och gå med Vincent till öppna förskolan! :)
