Presentation, kanske (:
Tänkte, att det vore lite trevligt att börja mitt bloggande med; Vem är jag? :)
Namnet är iaf Sara, jag är 21 år gammal och bor i en lägenhet i centrala Norrköping med min sambo Magnus. Jag jobbar som rehab assistent på ett resurscenter för dövblinda killar, och trivs med det jag gör. Även fast det inte är mitt mål att vara kvar där hela livet. Vad jag egentligen allra mest vill är att bli polis, men för att bli det krävs det först att jag gör en laseroperation för ögonen, vilket jag dragit mig lite för. Men vi får se efter sommaren! Utanför jobbet så jobbar jag även lite extra som kontaktperson, vilket innebär att jag träffar en tjej några timmar varje månad och umgås och hittar på aktiviteter tillsammans.
Fritiden då, blir ju självklart så att jag spenderar mycket tid tillsammans med Magnus, och det har blivit så att vi faktiskt gör det allra mesta ihop. Jag tränar på gymmet några gånger varje vecka beroende på veckans jobb schema, Spelar även Tennis i en grupp varje tisdag, och tycker att det är skitkul. Spelade massa förr, och tävlade faktiskt lite överallt i sverige. Sen blev jag, allt för dålig i panikångest, vilket begränsade hela mitt liv. Tennisen fanns inte en chans att fixa, utan jag prioriterade istället att försöka klara av skolgången. med mycket stöd från vänner så klarade jag den, och jag gick även ut 06 med studentmössan på huvudet!
Eftersom ångesten varit en sådan stor del av mitt liv, så känns den ganska självlar att ta upp, även här i bloggen, för att ni läsare faktiskt ska få en lite mer inblick i vad jag skriver vissa dagar. Jag fick min första panikångestattack när jag var 9 år gammal, den första ledde till den andra, och den andra till den tredje, och så fortsatte det. Jag kastades runt mellan skolsköterskan, kuratorer, vårdcentralar, sjukhus, ungdomsmottagningar, BUP (barn och ungdomspsykriatin), familjeterapier, och tillsist hamnade jag hos vuxenpsykriatin i Norrköping där jag blev fast några år, med regelbundna besök flera timmar varje vecka. Efter ett samtal, berättade en dag min psyklog att de hade hittat ett "hem" för mig i en annan stad som ligger ca 10 mil härifrån. De ville att jag skulle testa på att bo där i ett år, och få den vård jag behövde. Jag tackade livrädd nej till deras förslag, och bestämde mig den dagen att jag verkligen behövde ta tag i mitt liv. utan deras hjälp. Jag var då, fullproppad med 3 stycken olika anti depressiva mediciner som jag tog dagligen för att klara av vardagen. Varje steg var en utmaning, att duscha var nästan omöjligt och att gå ut och hämta posten dom kanske 15 stegen var bara att glömma. Därifrån byggde jag iallafall upp mitt liv. Dagligen utmande jag mig själv med att ta kanske ett steg länge utanför huset, eller att iaf kanske duscha med kläderna. Och, det kan jag säga direkt, jag hade ALDRIG klarat av detta, utan det enorma stöd som jag hade från en person som då, stod mig mycket nära.
... Här är jag iaf idag. Delar lägenhet med min sambo, har ett jobb, ett extrajobb, körkort och egen bil. Jag har varit fri från all medicin sen feb 06, och lever nog ett ganska normalt liv, precis som alla andra. Idag är jag en mycket starkare person som tycker om livet, och gärna vill göra så mycket som det bara går, hela tiden :D Självklart finns det fortfarande vissa dagar som kan vara tunga, och självklart så finns det fortfarande sidor hos mig själv som jag behöver jobba med. Seperationsångesten är den ena, att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att skiljas från personer som står mig nära, även fast de kanske bara handlar om att vara ifrån personen två dagar. Det andra är att PRATA om känslor, och att visa känslor. Därför jag, kanske valt att blogga under alla dessa år.(förutom de senaste året nu då, men nu är jag på G igen! )
Jahopp, det var den tunga biten!
Jag fick frågan häromdagen av min sambo; Vad uppskattar du allra mest?. En fråga som jag inte riktigt kunde svara på. Jag uppskattar nog egentligen det allra mesta, bara, att jag som jag tidigare skrev, suger på att visa det. Häromdagen kom jag hem från jobbet, vi hade bråkat lite kvällen innan.. och han kom ut i hallen, kramade om mig och sa att han ville spela upp en låt som fick honom att tänka på mig. Han satte på Youtube, och tog fram låten Brad presley - shes everything. Och det fick mig rörd, och vårat "bråk" var omedelbart löst. Det kan handla om sådana jevla skitsaker vissa dagar, men jag är tacksam över att han alltid, ändå har älskat mig för den jag är!
Min familj då, Min mamma och pappa bor I åby, med sex hundar. Jag har en egen som heter IQ, han är av rasen whippet, och är min allra bästa vän. Försöker ha honom här så mycket det går, tyvärr är dock dessa mycket begränsat eftersom de är så toksvårt att kombinera detta med mitt arbete.. Jag har syskon också, Två storebröder vid namn Ronny och Patrik :)
.. och gud vad tiden tickar! Behöver nog avsluta här nu. Behöver hinna diska innan jag sticker till jobbet! :)
Namnet är iaf Sara, jag är 21 år gammal och bor i en lägenhet i centrala Norrköping med min sambo Magnus. Jag jobbar som rehab assistent på ett resurscenter för dövblinda killar, och trivs med det jag gör. Även fast det inte är mitt mål att vara kvar där hela livet. Vad jag egentligen allra mest vill är att bli polis, men för att bli det krävs det först att jag gör en laseroperation för ögonen, vilket jag dragit mig lite för. Men vi får se efter sommaren! Utanför jobbet så jobbar jag även lite extra som kontaktperson, vilket innebär att jag träffar en tjej några timmar varje månad och umgås och hittar på aktiviteter tillsammans.
Fritiden då, blir ju självklart så att jag spenderar mycket tid tillsammans med Magnus, och det har blivit så att vi faktiskt gör det allra mesta ihop. Jag tränar på gymmet några gånger varje vecka beroende på veckans jobb schema, Spelar även Tennis i en grupp varje tisdag, och tycker att det är skitkul. Spelade massa förr, och tävlade faktiskt lite överallt i sverige. Sen blev jag, allt för dålig i panikångest, vilket begränsade hela mitt liv. Tennisen fanns inte en chans att fixa, utan jag prioriterade istället att försöka klara av skolgången. med mycket stöd från vänner så klarade jag den, och jag gick även ut 06 med studentmössan på huvudet!
Eftersom ångesten varit en sådan stor del av mitt liv, så känns den ganska självlar att ta upp, även här i bloggen, för att ni läsare faktiskt ska få en lite mer inblick i vad jag skriver vissa dagar. Jag fick min första panikångestattack när jag var 9 år gammal, den första ledde till den andra, och den andra till den tredje, och så fortsatte det. Jag kastades runt mellan skolsköterskan, kuratorer, vårdcentralar, sjukhus, ungdomsmottagningar, BUP (barn och ungdomspsykriatin), familjeterapier, och tillsist hamnade jag hos vuxenpsykriatin i Norrköping där jag blev fast några år, med regelbundna besök flera timmar varje vecka. Efter ett samtal, berättade en dag min psyklog att de hade hittat ett "hem" för mig i en annan stad som ligger ca 10 mil härifrån. De ville att jag skulle testa på att bo där i ett år, och få den vård jag behövde. Jag tackade livrädd nej till deras förslag, och bestämde mig den dagen att jag verkligen behövde ta tag i mitt liv. utan deras hjälp. Jag var då, fullproppad med 3 stycken olika anti depressiva mediciner som jag tog dagligen för att klara av vardagen. Varje steg var en utmaning, att duscha var nästan omöjligt och att gå ut och hämta posten dom kanske 15 stegen var bara att glömma. Därifrån byggde jag iallafall upp mitt liv. Dagligen utmande jag mig själv med att ta kanske ett steg länge utanför huset, eller att iaf kanske duscha med kläderna. Och, det kan jag säga direkt, jag hade ALDRIG klarat av detta, utan det enorma stöd som jag hade från en person som då, stod mig mycket nära.
... Här är jag iaf idag. Delar lägenhet med min sambo, har ett jobb, ett extrajobb, körkort och egen bil. Jag har varit fri från all medicin sen feb 06, och lever nog ett ganska normalt liv, precis som alla andra. Idag är jag en mycket starkare person som tycker om livet, och gärna vill göra så mycket som det bara går, hela tiden :D Självklart finns det fortfarande vissa dagar som kan vara tunga, och självklart så finns det fortfarande sidor hos mig själv som jag behöver jobba med. Seperationsångesten är den ena, att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att skiljas från personer som står mig nära, även fast de kanske bara handlar om att vara ifrån personen två dagar. Det andra är att PRATA om känslor, och att visa känslor. Därför jag, kanske valt att blogga under alla dessa år.(förutom de senaste året nu då, men nu är jag på G igen! )
Jahopp, det var den tunga biten!
Jag fick frågan häromdagen av min sambo; Vad uppskattar du allra mest?. En fråga som jag inte riktigt kunde svara på. Jag uppskattar nog egentligen det allra mesta, bara, att jag som jag tidigare skrev, suger på att visa det. Häromdagen kom jag hem från jobbet, vi hade bråkat lite kvällen innan.. och han kom ut i hallen, kramade om mig och sa att han ville spela upp en låt som fick honom att tänka på mig. Han satte på Youtube, och tog fram låten Brad presley - shes everything. Och det fick mig rörd, och vårat "bråk" var omedelbart löst. Det kan handla om sådana jevla skitsaker vissa dagar, men jag är tacksam över att han alltid, ändå har älskat mig för den jag är!
Min familj då, Min mamma och pappa bor I åby, med sex hundar. Jag har en egen som heter IQ, han är av rasen whippet, och är min allra bästa vän. Försöker ha honom här så mycket det går, tyvärr är dock dessa mycket begränsat eftersom de är så toksvårt att kombinera detta med mitt arbete.. Jag har syskon också, Två storebröder vid namn Ronny och Patrik :)
.. och gud vad tiden tickar! Behöver nog avsluta här nu. Behöver hinna diska innan jag sticker till jobbet! :)
